Prolog
Domedagen har hänt. Under det stora kriget år 2126 så släpptes hundratals atombomber. Efter detta så har en radioaktiv sjukdom drabbat miljontals av människor.
Sjukdomen är väldigt konstig. Barnen som har den försvinner vid 5 års ålder.
År 2659 ZOO i Wales.
Bethany och hennes make James var med sin son Nathan på Zoo för att fira hans femte födelsedag. När dom var och tittade på örnarna bredvid souvenirbutiken så kände Nathan något konstigt, Det var som att han löstes upp i små bitar som flög in i ett svart hål. För Nathans föräldrar så såg dom bara Nathan försvinna, dom såg inte hålet eller partiklarna.
Nathan var helt upplöst och han sögs in i hålet. Han spottades ut i ett utrymme som det såg ut att vara fyllt med bomull. Men när han låg där så kände han hur Bomullen börjde lysa i en gul nyans och han somnade.
När han vaknade kände han sig mycket större. Bokstavligt talat han låg i bomullen fortfarande men hans minne var som en 15-åring fylld med olika händelser och hans kropp var också som en 15-åring. Det var någonting som värkte i ryggen men han kunde inte se vad det var. Det första han tänkte göra var att titta igenom sina minnen. Han hittade ett minne och innan han tänkte klart så öppnade sig bomullen. Nathan hade kunnat förväntat sig vad som helst förutom att en gammal man satt ryggen mot honom i en gungstol. Han gick fram på trägolvet i det lilla huset till mannen. När han petade på den gamles axel så bad den gamle honom att sitta ner med en skrovlig röst. Han började berätta att han hade Atomsjukdomen och vad den betydde. Han berättade allt om stället han var på som var planeten T-37 i Andromedagalaxen. Han berättade att planeten var en väldigt grön planet med mycket växter och träd. Planeten var även skuren mitt igenom. Ur klyftan så kom det så stark vind så att inget eller ingen kunde ta sig igenom. Det enda man kunde göra var att titta på varandra genom den osynliga muren. Han berättade också att det fanns 2 portaler hit, en på ena sidan och en på den andra sidan. Nathan hade kommit ut på den lugna sidan där det inte var krig dagarna långa.
Nathan var helt överväldigad så han tänkte att han skulle gå ut och ta lite frisk luft. När han skulle gå genom dörren så stötte så stötte det i ryggen i dörrens kanter. Då mindes han att mannen hade nämt att den sista varelsen du ser kommer du att få en del av i denna världen. Det hade ju varit hökarna och han kände något i ryggen som var stort men inte tungt. Han testade om han kunde styra några muskler i det han hade på ryggen och så fort som han gjorde det så öppnades ett minne som berättade om allt med att flyga med vingar. Han förstod nu att han hade fått hökvingar, han drog ihop vingarna och gick ut ur dörren.
Det första han såg var ett stort hus i romersk stil med olika sten figurer som såg ut att stå på vakt utanför den stora porten av mörkt trä.
Akta! Herregud, du kan ju inte stå mitt ute i vägen.
Nathan blev helt förskräckt av rösten och tog ett språng tillbaka. Då såg han att han hade stått mitt ute i en kullerstensgata fylld med färgglada gigantiska fåglar som drog svävande kärror av trä. Kärrorna var fyllda med allt från mat till metallrör och bormaskiner. På fåglarna satt vanliga människor men också männsikor med ödleklor, hundöron och olika vingar. När Nathan tittade på trottoarerna så var det också blandat med olika varelser. När han såg byggnaderna så var dom Högteknologiska trähus med en massor av glas. Allt var som en blandning mellan gammalt och nytt. Han ville utforska staden lite mer och innan han visste ordet av så hade han flygit upp i luften ovanför staden som om det var något helt vardagligt. Dom minnena måste haft med sig erfarenheter, tänkte han är han flög runt ovanför staden. Man kunde verkligen säga att han var fri som en fågel. Nu började problemen komma. Han tänkte att han hade inget hus, mat eller några pengar.
När han väl satte sig ner på trottoaren framför det gamla huset som han hade komigt ut ur så kände han något i nacken. Det kändes som en nål och mer han han inte tänka innan han somnade in.
Han vaknade i en stol fastbunden från topp till tå. Han såg en tjej i sin ålder med rött hår som gick ner till öronen och en grön svans som släpade i golvet.
Hej jag får ursäkta för att jag band dig, jag ville inte att du skulle kasta dig över mig och försöka döda mig.
Nathan svarade - Vem är du?, Varför tog du mig hit? och Varför skulle jag vilja döda mig?
-Jag tänkte att i och med att jag fångade dig så skulle du bli sur på mig. Jag är Lenada och jag håller sådana som dig gömd. Jag tog dig hit för att du inte skulle bli satt i fängelse. en minut efter jag hade hämtat dig så kryllade det av poliser.
Varför? Jag har inte gjort något fel.
Nej du kanske inte har gjort något fel men dom flesta som har rovdjursmutationer är våldsamma. Jag tror inte på det för ingen jag har räddat har varit våldsam men regeringen verkar tro det.
Du har hökvingar och hökar är rovdjur och jag har någon sorts reptilsvans. Jag var bara ute och lekte i skogen när jag såg djuret i ögonvrån och sedan försvann jag. Du kan inte tro hur mycket konstiga djur som finns i regnskogen.
-Jag har aldrig varit där men det låter farligt.
Nästa sekund så hördes slamrandet från flera poliser eller igenkeligen hamrande från flera
Metallrobotars fötter. Robotarna var byggda för att hålla reda på gatorna men hade på senare tid börjat ta ärenden för regeringen. Nu sprang dom upp för trapporna i höghuset.
Som av en instinkt kastade sig Nathan sig ut genom det enda fönstret i rummet med Lenada hängade runt hans ben. Han landade sakta på gatan under dom när dom hade flygit tio minuter åt norr för att robotarna skulle tappa dom ur sikte. När dom hittade en
fin liten gata med en krog och kullerstensgator så landade dom. Lenada och Nathan kände redan hur hungriga dom hade blivit så dom gick in på den hemtrevliga lilla resturangen på kanten av gatan. Resturangen var ett av dom få hus som hade gammal stil på sig med synlig tegelsten och stora träbjälkar i väggarna.
